Redo för nya äventyr!

Det var länge sen jag uppdaterade, och sedan sist har alla kissarna (den 23/11) flyttat in i en jättefin liten "etta med uteplats" på Tassebo. De trivs, busar och kelar med besökare och de fantastiska volontärerna meeeen... de hoppas såklart att de ska få adoptera varsin riktigt trevlig och fin människa (eller familj) inom kort!

I helgen som gick var det julmarknad på Tassebo, och då gick det bra att ta en rundtur bland katterna. Alla "våra små" (utom Arthur som busat heeeeela natten lång och var sömnig) var nyfikna och hälsade på alla besökare. De är så fantastiskt trevliga och fina, och ärligt talat saknar jag dem vansinnigt! Hade det inte varit för att vår gammelgubbe-kisse måste få bestämma så hade jag nog behållit dem allihop. ;)

Jag vill sammanfatta några frågor vi har fått om kissarna, och ge snabba svar. Jag vill också passa på att säga att jag rekommenderar ett besök på Tassebo så att ni får möta katterna på riktigt, för jag kan absolut inte förklara hur charmiga de är, i ord!

Här har vi några saker jag, personligen, tycker om katterna:
1. Kan de vara ensamkatter?
Ja. Så länge de hamnar hos någon som har tid för dem, och är hemma en hel del, så är det inga problem. De klarade att separeras från varandra och är självständiga.
2. Är de duktiga på att gå på lådan, äter de torrfoder, klöser de bara där de ska och förstår de "nej"?
Ja, de är suveräna på alla sånahär saker! Trillian hoppar högt (upp i vårt katträd som har en hög pelar överst, och så) och de älskar att klättra i sitt träd, men vi har inte haft några problem med att de klöser på fel ställen eller flänger omkring utan att lyssna när man säger till dem. De har gått felfritt på lådan sen de kom hem till oss och de äter gärna torrfoder. 
3. Kan man ha dem tillsammans med andra katter?
Ja, det tror jag absolut! De är väldigt sociala och det första de gjorde när de kom till Tassebo, var att traska ut ur transportburarna och gå och hälsa på sina kattgrannar på andra sidan nätet! De verkar trivas bra med kompisar, och ingen av dem är elak mot de andra. Det är bara Ford som kan bli lite överexalterad när han vill kela, och går okring på de andra tills de tröttnar och går iväg - meeeen det här är också bara unga katter. Han lugnar sig säkert med åldern och han älskar att sova ihop med sina syskon, särskilt med Arthur. 
4. Om man vill ha två tillsammans, vilka är bäst ihop?
De är jättemysiga tillsammans, allihop! Dock har det redan från början varit Ford och Arthur samt Trillian och Zaphod som hängt ihop mest. Av dessa skulle jag nog säga att Zaphod+Trillian är det tajtaste paret och de som har mest utbyte av varandra, särskilt eftersom Trillian är tuff som få coh Zaphod är lite skyggare, fortfarande, och han läser av syrran mycket. Hon skulle alltså kunna göra honom tryggare, i sig.
5. Kan de vara innekatter?
De BÖR vara innekatter! Jag vill inte att de blir utekatter. De trivdes bra i vår ganska lilla lägenhet (och då var de fem stycken, med vår Anton) och man måste tänka på att katter utnyttjar yta även på höjden. Ett katträd, en stol, ett hyllplan de får lov att vara på, en fönsterbräda... det ger ju liksom dubbel yta mot bara golvytan. De har hittills inte visat NÅOT intresse för att gå ut, men en innätad balkong är såklart alltid trevligt för en katt och de skulle säkert gärna hänga på en sådan ihop med sina nya människor. 

Till sist vill jag säga att det går jättebra att lämna en kommentar här om man har några andra frågor, och jag ska försöka svara så gott jag kan - men jag rekommenderar såklart att man åker till Tassebo och själv lär känna dem, för hela Tassebo är fullt av underbara, härliga, mysiga, tillgivna, kärleksfulla katter som inte önskar något hellre, än att få en egen människa att älska.

Jag önskar er alla, tvåbenta som fyrbenta, en riktigt god jul (och glöm inte att julmat är till för människor, inte djur! Såväl saffran, russin och lök som choklad är till exempel mycket giftigt för djuren.)
/Zarah

En hälsning från de fyrbenta!

Hejhej, alla eventuella läsare av denna lilla blogg!
Jag tänkte att jag skulle berätta lite snabb om vad som händer och sker med "våra" liftarkissar.

Sen sist har allihop hunnit bli färdigvaccinerade (ska på återbesök för spruta om ett år, såklart) och kastrerade. De uppträdde exemplariskt allihop och charmade personalen. Förstås!

Trillians stygn läkte fint, men hon var för liten för sin strut, som bara åkte av, så vi tillverkade en oerhört tjusig och Melodifestivalsvärdig helkroppstrikå av en nylonstrumpa (hela strumpbyxan gick åt, för stygnen gjorde hål i strumpan på magen lite då och då) som hon fick ha på sig i början. Sen insåg vi att hon faktiskt meckade mycket mindre med stygnen än vi trott, så vi testade utan. Inga problem, de störde henne mindre än helkroppsstrumpan, så hon fick gå utan och det gick så himla bra så!
Tyvärr fick hon en liten infektion men efter ett snabbt besök hos veterinären och ett hos apoteket så skulle vi testa att ge henne medicinpasta i en plastig spruta. Lite fundersamma var vi... men lilla rara Trillian låg snällt stilla och åt medicinen. Vilken pärla hon är, den här fröken!
Vi har även varit tillbaka och tagit bort stygnen och hon var så nöjd och belåten, så. Sa inte ett knyst när de togs, och kelade med sköterskan som hjälpte oss.
Helt seriöst är hon så charmig att hälften kunde varit nog!! :D

Grabbarna fick ha strut ett par dagar, och det var inte direkt populärt, men OJ vilket buskalas det blev när strutarna åkt av till sist! Dessutom var ju vi tvåbeningar det allra, allra BÄSTA som fanns när de hade sina koner på huvudet, för vi kunde klia dem i nacken och i pannan och under hakan och sådär, och det var liksom inte kloooookt, så gosigt det var när de själva inte kom åt.
Faktum är att det där strutbärandet nog var en liten nyckel till gosighet hos Zaphod, för nu får man absolut inte komma in i rummet utan att han kommer och buffar på en och vill gosa. Helst vill han komma upp i famnen där han får vara ifred för sina bröder, och så lägger han sig som en kanelbulle mot axeln på en och spinner så att han vibrerar när man kliar honom under hakan.
Han är helt fantastisk, och gör såna enorma framsteg!

Trillian, Arthur och Ford är redan underbart trygga och mysiga, och väldigt sociala. De har glatt kelat med människor vi haft på besök, och framför allt Ford och Trillian traskade raka spåret fram för att busa/gosa. Arthur är aningen lugnare till sättet, och det tar också en liten halvminut eller så, innan han kommer och hälsar på besökare.
För Zap tar det liiiite längre, men han blir modigare och säkrare för varje dag som går.

Trillian gillar verkligen att vara med där människorna är. Hon följer gärna med en när man går runt i lägenheten och stökar, och hon är tuff och orädd inför nya ljud och upplevelser. För det mesta sätter hon glatt svansen i vädret och undersöker vad det där nya är.
Hon vill med största sannolikhet ha en kattkompis i sitt nya hem. Anton är hennes största idoooool och hon hänger honom i hasorna mest hela tiden (utom när hon hänger med oss tvåbenta, då) och när vi släppte ihop henne med brorsorna igen blev hon överlycklig!

Arthur och Zaphod kan med största sannolikhet också ha en kattkompis (Zap föredrar Trillians sällskap framför brödernas, så en tjej är nog bättre), men med Ford är det nog så att om han ska ha en kattkompis så måste det vara hos en familj där det alltid finns någon som kan ägna sig åt honom, för han kan irritera de andra katterna med att alltid vilja ha MEST kel och vara NÄRMAST människorna... ;)

Idag blir det ett fotolöst inlägg, men det kommer nog fler bilder inom en snar framtid! :)

Kärlek på fyra ben!

Jag började ju berätta lite mer om de här små tokdårarna som bor hos oss, för tillfället. Min förhoppning är såklart att den som sedan adopteras av dem, ska kunna känna att hen har fått vara med under deras uppväxt, om än bara via foton och mina texter.

Därför kommer vi idag till Trillian och Zaphod. Här är min lilla kärleksförklaring till dem...

Pyllelilla Trillian med den stora personligheten och de många idéerna... Den här tjejen är väldigt social och vill gärna vara med precis hela tiden. Hon "hjälper en" gärna att göra rent lådan, och går helst mellan fötterna på en när man ska någonstans. Busar som en tok, klättrar i trädet, jagar papperstussar och studsbollar och fingrar (hon börjar förstå att hon inte får och hon biter eller klöser aldrig nånsin hårt, hon verkar ha fattat att klorna inte är till för lekar) och sen kommer hon rusande med sitt speciella "prrr!" och hoppar upp i ens knä för att gosa eller sova en stund.

Just det här "prrr!" är ett ljud hon gör ofta! Så fort hon har en ny idé eller hittar på nåt nytt, springer iväg för att jaga Anton eller ser en boll att jaga - eller får för sig att hoppa upp i trädet för att kika på fåglarna utanför... vad hon än gör, så föregås det av världens sötaste lilla "prrr!".

Hon är duktig på att bära saker i munnen, och kommer ofta springande med en råtta eller en boll som hamnat på "fel ställe". Lystrar på både sitt namn och "kom" och förstår "nej" (fast än är hon så ung att hon ibland bara har FÖR roligt för att riktigt låtsas om det).
Rättar man henne så lägger sig sig platt på mage! Ser ganska festligt ut, och är rätt praktiskt.
Trillian och vår Anton leker och busar mycket tillsammans, och hon är väldigt kärleksfull, vill gärna ligga nära honom, tvätta honom och kela.

Utseendemässigt är hon helt enormt söt med rejäla svarta kråksparkar i ögonvrårna, en tjock och fin svans och fantastiska bruna ögon med grönt längst inne vid pupillen.
Trillian är lugn och lätthanterlig när det behövs, och jag kunde utan problem lägga henne på rygg och klippa hennes klor. Det går även hur bra som helst att kolla på tänder, pilla med öron och nos och i ögonvrår. Hon kommer att bli en underba familjemedlem för någon som gillar att busa och kela!

Mysa är det bästa som finns! (Det och busa, förstås.) /Trillian

Zaphod är störst av alla katterna, med rejäla tassar och oerhört tjusig, lång nos. Han har kraftig och fin, tjock päls som eventuellt blir semilånghårig? Han är lugnast av allihop...!

Var den absolut räddaste av alla fyra när vi hämtade dem och fräste lite i början, men slutade med det rätt fort, och gjorde aldrig några utfall eller så. Fortfarande är han lite skygg och kan dra sig undan om man rör sig för fort, särskilt om händer kommer emot honom för hastigt, men nu kommer han snabbt fram igen.

När jag kommer in för att ge grabbarna mat, brukar han vara den som struntar i matskålen till förmån för lite egentid och kel utan brorsorna. Han vill gärna borra in huvudet i mitt armveck och gillar verkligen att bli kliad under hakan och i nacken - men mysigast är det nog när jag stryker honom med ett finger över nosen. Då slappnar han av och njuter så mycket att han glömmer stänga munnen... helt bedårande!

Zap gillar att ligga i trädet med huvudet på fönsterbrädan (som är en liten liten bit upp från hans "favorithyllplan") och kika ut. Han kräver väldigt lite. Lägger sig hemskt gärna allra, allra närmast i knät men när Ford börjar traska omkring på honom (Ford gör så... *hehe*) så hoppar han ner en stund och gosar med mina ben tills det är lugnt igen. Då kommer han tillbaka.

Den här grabben har ett fantastiskt sätt att peta försiktigt på en med tassen, för att sedan fånga ens blick och blinka långsamt... Han är otroligt kärleksfull och han kommer att bli en riktigt lugn, snäll och fin vän till någon som har lite tålamod med att han troligen alltid kommer att vara lite skygg.

På utsiktsplatsen... Zap! ♥

Små kissar med stora personligheter!

Det var ett tag sen jag skrev sist, och livet flyter på bra här. Vi har bokat en tid för andra vaccinationen, kastrering, örontatuering och chipmärkning, så snart är de redo att flytta hem till sin alldeles egna, kärleksfulla familj!! Redan nu kan ni lämna intresseanmälningar på Tassebos egen sida, dock.

Trillian bor som bekant i ett eget rum nu, och sedan sist har vi testat att släppa ut henne för att leka med vår Anton. Mer om det i senare inlägg (annars blir detta SÅ långt!).

Grabbarna har också utvecklats fint. Vår plan är att se om vi kan låta dem springa av sig litegrann i lägenheten medan Anton och Trillian är i ett annat rum. Allihop accepterar utan knot att pli pillade i öron, nos - fast jag har fortfarande inte topsat, mun, ögonvrår och tassar. Snart ska vi testa att klippa klor (men först vill vi försöka att separera grabbarna litegrann för varsina egna lek/bus/gosstunder så att de inte ska bli distraherade) har vi tänkt.

Nu tar vi en lite kort uppdatering om några av kissarna, och vad de hittat på sen sist.

Arthur är en riktig pusskisse. Han gillar verkligen att bli pussad på pannan, och hoppar nästan alltid direkt högst upp i klätterträdet när vi kommer in, och tigger pussar. Han är en smart liten herre och ganska obrydd om lille Fords rumstrerande, men när han fått nog av att bli omkringtraskad på, hoppar han ner, tar en matbit eller lägger sig i fönstret och håller koll på flocken.

Han snackar mycket med Trillian genom förstret och pratar gärna litegrann med brevbäraren när denne går förbi ytterfönstret.

Han är lugn och stabil till sinnet och mycket trevlig, han undersöker gärna saker och är uppmärksam och klurig. Söt som socker med sin ljusa färg och sina vita eyeliners. Hans ögon skiftar beroende på ljus, men ligger nånstans mellan gyllenbrun och guldgula nu, ibland med lite grönt längst in kring pupillen.
Är den näst stillsammaste i flocken men pratar gärna med mig när han ser mig genom glaset i dörren. Social och mysig, men inte lika krävande som sin "tvillingbror".

I likhet med sina syskon är han lätt att hantera och det är inga problem med att pilla på tassar, öron, nos, mun... och snart ska vi testa kloklippning, har vi tänkt. Arthur var den lugnaste av alla bröderna när vi var hos veterinären, också.

Sötnosen Arthur. ♥

Ford är en liten marodör... Han är helt underbart söt och fullt medveten om det! Så fort man sätter sig i fåtöljen, har man en Ford i knät och ett litet trekantigt ansikte som tittar kärleksfullt upp på en med gyllebruna ögon... Helt oemotståndligt bedårande! Ford verkligen ÄLSKAR att kela! (Faktum är att han är illersnabb på att lägga sig på ens fötter och gosa, också, om man står still tillräckligt länge... två sekunder eller så...) 

Det enda "bekymret", vilket jag nämnt tidigare, är att han helst vill ha all ens uppmärksamhet - han gillar inte alls att dela den med sina brorsor, och han kan mycket väl sprattla runt, eller gå omkring på Arthur och Zaphod tills de tröttnar och hoppar ner. Sen lägger han sig ner så lugnt och stilla och tittar oskyldigt på en... ;)

Ford skulle nog passa fantastiskt bra som ensamkatt hos någon som har mycket tid att mysa med honom. Han är mjuk och vänlig både mot oss och sina syskon, det är bara det att han vill gosagosagosa meeeeer! (I och för sig är det fullt möjligt att han skulle bli mindre "ego" om han hade större möjligheter att vara nära - här hemma måste vi ju ransonera närheten iom att vi inte kan släppa ihop katterna hur som helst. Hade han haft möjlighet att umgås med oss hela tiden, kanske det förändrats.)

Ford är tuff som attan! Minst i kroppen, fortfarande, men absolut inte i huvet. Han är nyfiken, busig, trygg och ooootroligt kärleksfull... ♥

Liten Ford-skrutt myser i knät. 

Grabbarna Grus på äventyr.

Imorse var det dags för Grabbarna Grus att stuva in sig i burarna (vilket de gjorde mest på eget bevåg och helt utan knot) och bege sig till Veterinären.
Zaphod gnällde litegrann i bilen men när vi väl var på plats på kliniken, var de vara nyfikna och satt alla tre och spanade på lustiga katter (hundar) och människor och annat spännande.

Inne hos veterinären fräste Zap litegrann, men gjorde inga tecken på att vilja klösa eller bita, och gick snällt med på att undersökas, petas på och bli stucken med spruta. Han var så himla duktig!

Ford var lite skeptisk men gick igenom hela proceduren utan att klaga, och lille Arthur knöp ihop mot mitt bröst och tog det lugnt. De söker alla ofta kroppskontakt och verkar tröstas mycket av det.

Allihop såg friska och pigga ut, med rena och fina öron och lungor och hjärta lät bra på dem också. Lite svart jox har de kvar i nosen (de hade det när de kom och även om det börjar släppa av sig självt, plus att de hjälper varann att tvätta bort det,så sitter det litegrann kvar som jag inte får bort med annat än blöt tops e.dyl och det känns lite som en överkurs, ännu. Fast de är alla väldigt duktiga på att låta mig pilla med ögon, öron, tassar och i munnen. Guldkissar!)

Veterinären är helt på samma spår som vi är, detta är absolut katter som hanterats tidigt i livet och varit ganska vana vid människor. Nu ska de bara få tillbaka det förtroendet, och jag tror avsolut att de är på god väg!

Nu ligger allihop och sover i mitt knä så jag bloggar detta från mobilen.

Man blir ju trött av veterinärbesök! 

Uppdaterar med fler framsteg (finns många att välja på!) inom kort. :)

OK-stämpel i rumpan!

Idag petade vi in Trillian i sin transportbur och åkte till veterinären för att vaccinera henne och få en liten hälsokoll.

Han tyckte att hon var i fin form, skabbfri, glad (allt är relativt, men hon skötte sig fint och ville gärna utforska rummet) och pigg. Hon väger 1,5-1,6 kg, har börjat tappa några mjölktänder, och är gissningsvis 3-4 månader. Som vi trodde. Han tyckte att det var tidigt att börja löpa, men sånt händer ju.

Sprutan var inga problem och vi fick tummen upp för val av avmaskningsmedel.

High five, säger Trillian!

Har det hänt nåt sen sist?

Jo, det kan man lugnt påstå!
I lördags förmiddags tyckte jag att Trillian knixade lite med svansen när jag strök henne över ryggen. "Börja ana oråd!" som Fred Asp (och hans iller, Göran) skulle ha sagt. Vi tänkte väl att det ändå var på tok för tidigt för den här lilla skruttan att börja löpa men hon hade tydligen väldigt bråttom...
På söndagskvällen var det liksom ingen fråga om "ifall" hon löpte, längre.

Trillian flyttade sålunda (på stark inrådan av veterinären) in i vårt sovrum och var först lite fundersam på var sjutton hennes bröder blivit av, men efter att hon upptäckt att golvytan lämpade sig utmärkt för bollspel (bättre, faktiskt) likväl som för "hockey" med en Loka-kapsyl, så är det nu full rulle på henne därinne. Dessutom har hon tydligen insett fördelarna med att inte behöva dela uppmärksamheten med sina brorsor... ;) Hon kommer glatt springande när man öppnar dörren och vill genast kela/mysa/busa - alltihop på samma gång. Det är inte lätt att hålla isär begreppen när man är en mycket liten katt med massor av motstridiga känslor och en miljard hormoner i kroppen!

Söt som socker, den här lilla mamsellen!

Den här tjejen är en riktig hejare på att hoppa, och vill gärna lägga sig högt upp. I brist på bättre, gillar hon när jag ligger på sängen och läser och hon kan hoppa upp och lägga sig tvärs över mina knän.

Hon har adopterat en tunn fleecepläd som Anton haft tidigare, och den slog vi en knut i hörnet på. Stackars Knut, säger jag bara - han får evigt mycket däng när Trillian är på bushumör - och det är hon för det mesta. Utom när hon kommer uppkrypande på magen på en och vill sova en stund.

Grabbarna Grus, då? Jo, de är visst på väg in i tonåren med stormsteg, även de. Brottningsmatcher och bus och om jag inte byter tröja när jag varit inne hos Trillian, ägnar de gärna sin tid åt att "tvätta mig". Väldigt vänligt av dem! ;)

Arthur och Ford utvecklas vidare och blir tuffare för varje dag som går. Ford vill hemskt gärna ligga i famnen och gosa, medan Arthur föredrar knäet - men gärna vill få pussar på pannan om man går förbi klätterträdet.

Och Zaphod då? Jo, det går framåt med stormsteg för storebror! Han hoppar nu utan att tveka upp i knäet, går med på att bli lyft, och har insett att det bästa som finns är att bli kliad på pannan och i nacken. Då spinner han så att han vibrerar, och smajlar mot en så att man inte kan tro att han nånsin ryggat undan för händer.
En så himla härlig kille!

Goshög! Ford längst till vänster, sedan Zaphod i mitten, uppe och Arthur längst ner.

Imorgon är det dags för veterinärbesök (vaccination och hälsokoll) för Kriarprinsessan Trillian, och på tisdag ska Grabbarna Grus in och besöka veterinären i samma ärende. Ska bli spännande att se om de kommer vara så tuffa, och charma veterinären så mycket, som vi tror.

Håll gärna en liten tumme!