Zaphod gnällde litegrann i bilen men när vi väl var på plats på kliniken, var de vara nyfikna och satt alla tre och spanade på lustiga katter (hundar) och människor och annat spännande.
Inne hos veterinären fräste Zap litegrann, men gjorde inga tecken på att vilja klösa eller bita, och gick snällt med på att undersökas, petas på och bli stucken med spruta. Han var så himla duktig!
Ford var lite skeptisk men gick igenom hela proceduren utan att klaga, och lille Arthur knöp ihop mot mitt bröst och tog det lugnt. De söker alla ofta kroppskontakt och verkar tröstas mycket av det.
Allihop såg friska och pigga ut, med rena och fina öron och lungor och hjärta lät bra på dem också. Lite svart jox har de kvar i nosen (de hade det när de kom och även om det börjar släppa av sig självt, plus att de hjälper varann att tvätta bort det,så sitter det litegrann kvar som jag inte får bort med annat än blöt tops e.dyl och det känns lite som en överkurs, ännu. Fast de är alla väldigt duktiga på att låta mig pilla med ögon, öron, tassar och i munnen. Guldkissar!)
Veterinären är helt på samma spår som vi är, detta är absolut katter som hanterats tidigt i livet och varit ganska vana vid människor. Nu ska de bara få tillbaka det förtroendet, och jag tror avsolut att de är på god väg!
Nu ligger allihop och sover i mitt knä så jag bloggar detta från mobilen.
Man blir ju trött av veterinärbesök!
Uppdaterar med fler framsteg (finns många att välja på!) inom kort. :)
Vilken underbar historia om hur de blev era! <3
ReplyDelete