En hälsning från de fyrbenta!

Hejhej, alla eventuella läsare av denna lilla blogg!
Jag tänkte att jag skulle berätta lite snabb om vad som händer och sker med "våra" liftarkissar.

Sen sist har allihop hunnit bli färdigvaccinerade (ska på återbesök för spruta om ett år, såklart) och kastrerade. De uppträdde exemplariskt allihop och charmade personalen. Förstås!

Trillians stygn läkte fint, men hon var för liten för sin strut, som bara åkte av, så vi tillverkade en oerhört tjusig och Melodifestivalsvärdig helkroppstrikå av en nylonstrumpa (hela strumpbyxan gick åt, för stygnen gjorde hål i strumpan på magen lite då och då) som hon fick ha på sig i början. Sen insåg vi att hon faktiskt meckade mycket mindre med stygnen än vi trott, så vi testade utan. Inga problem, de störde henne mindre än helkroppsstrumpan, så hon fick gå utan och det gick så himla bra så!
Tyvärr fick hon en liten infektion men efter ett snabbt besök hos veterinären och ett hos apoteket så skulle vi testa att ge henne medicinpasta i en plastig spruta. Lite fundersamma var vi... men lilla rara Trillian låg snällt stilla och åt medicinen. Vilken pärla hon är, den här fröken!
Vi har även varit tillbaka och tagit bort stygnen och hon var så nöjd och belåten, så. Sa inte ett knyst när de togs, och kelade med sköterskan som hjälpte oss.
Helt seriöst är hon så charmig att hälften kunde varit nog!! :D

Grabbarna fick ha strut ett par dagar, och det var inte direkt populärt, men OJ vilket buskalas det blev när strutarna åkt av till sist! Dessutom var ju vi tvåbeningar det allra, allra BÄSTA som fanns när de hade sina koner på huvudet, för vi kunde klia dem i nacken och i pannan och under hakan och sådär, och det var liksom inte kloooookt, så gosigt det var när de själva inte kom åt.
Faktum är att det där strutbärandet nog var en liten nyckel till gosighet hos Zaphod, för nu får man absolut inte komma in i rummet utan att han kommer och buffar på en och vill gosa. Helst vill han komma upp i famnen där han får vara ifred för sina bröder, och så lägger han sig som en kanelbulle mot axeln på en och spinner så att han vibrerar när man kliar honom under hakan.
Han är helt fantastisk, och gör såna enorma framsteg!

Trillian, Arthur och Ford är redan underbart trygga och mysiga, och väldigt sociala. De har glatt kelat med människor vi haft på besök, och framför allt Ford och Trillian traskade raka spåret fram för att busa/gosa. Arthur är aningen lugnare till sättet, och det tar också en liten halvminut eller så, innan han kommer och hälsar på besökare.
För Zap tar det liiiite längre, men han blir modigare och säkrare för varje dag som går.

Trillian gillar verkligen att vara med där människorna är. Hon följer gärna med en när man går runt i lägenheten och stökar, och hon är tuff och orädd inför nya ljud och upplevelser. För det mesta sätter hon glatt svansen i vädret och undersöker vad det där nya är.
Hon vill med största sannolikhet ha en kattkompis i sitt nya hem. Anton är hennes största idoooool och hon hänger honom i hasorna mest hela tiden (utom när hon hänger med oss tvåbenta, då) och när vi släppte ihop henne med brorsorna igen blev hon överlycklig!

Arthur och Zaphod kan med största sannolikhet också ha en kattkompis (Zap föredrar Trillians sällskap framför brödernas, så en tjej är nog bättre), men med Ford är det nog så att om han ska ha en kattkompis så måste det vara hos en familj där det alltid finns någon som kan ägna sig åt honom, för han kan irritera de andra katterna med att alltid vilja ha MEST kel och vara NÄRMAST människorna... ;)

Idag blir det ett fotolöst inlägg, men det kommer nog fler bilder inom en snar framtid! :)

Små kissar med stora personligheter!

Det var ett tag sen jag skrev sist, och livet flyter på bra här. Vi har bokat en tid för andra vaccinationen, kastrering, örontatuering och chipmärkning, så snart är de redo att flytta hem till sin alldeles egna, kärleksfulla familj!! Redan nu kan ni lämna intresseanmälningar på Tassebos egen sida, dock.

Trillian bor som bekant i ett eget rum nu, och sedan sist har vi testat att släppa ut henne för att leka med vår Anton. Mer om det i senare inlägg (annars blir detta SÅ långt!).

Grabbarna har också utvecklats fint. Vår plan är att se om vi kan låta dem springa av sig litegrann i lägenheten medan Anton och Trillian är i ett annat rum. Allihop accepterar utan knot att pli pillade i öron, nos - fast jag har fortfarande inte topsat, mun, ögonvrår och tassar. Snart ska vi testa att klippa klor (men först vill vi försöka att separera grabbarna litegrann för varsina egna lek/bus/gosstunder så att de inte ska bli distraherade) har vi tänkt.

Nu tar vi en lite kort uppdatering om några av kissarna, och vad de hittat på sen sist.

Arthur är en riktig pusskisse. Han gillar verkligen att bli pussad på pannan, och hoppar nästan alltid direkt högst upp i klätterträdet när vi kommer in, och tigger pussar. Han är en smart liten herre och ganska obrydd om lille Fords rumstrerande, men när han fått nog av att bli omkringtraskad på, hoppar han ner, tar en matbit eller lägger sig i fönstret och håller koll på flocken.

Han snackar mycket med Trillian genom förstret och pratar gärna litegrann med brevbäraren när denne går förbi ytterfönstret.

Han är lugn och stabil till sinnet och mycket trevlig, han undersöker gärna saker och är uppmärksam och klurig. Söt som socker med sin ljusa färg och sina vita eyeliners. Hans ögon skiftar beroende på ljus, men ligger nånstans mellan gyllenbrun och guldgula nu, ibland med lite grönt längst in kring pupillen.
Är den näst stillsammaste i flocken men pratar gärna med mig när han ser mig genom glaset i dörren. Social och mysig, men inte lika krävande som sin "tvillingbror".

I likhet med sina syskon är han lätt att hantera och det är inga problem med att pilla på tassar, öron, nos, mun... och snart ska vi testa kloklippning, har vi tänkt. Arthur var den lugnaste av alla bröderna när vi var hos veterinären, också.

Sötnosen Arthur. ♥

Ford är en liten marodör... Han är helt underbart söt och fullt medveten om det! Så fort man sätter sig i fåtöljen, har man en Ford i knät och ett litet trekantigt ansikte som tittar kärleksfullt upp på en med gyllebruna ögon... Helt oemotståndligt bedårande! Ford verkligen ÄLSKAR att kela! (Faktum är att han är illersnabb på att lägga sig på ens fötter och gosa, också, om man står still tillräckligt länge... två sekunder eller så...) 

Det enda "bekymret", vilket jag nämnt tidigare, är att han helst vill ha all ens uppmärksamhet - han gillar inte alls att dela den med sina brorsor, och han kan mycket väl sprattla runt, eller gå omkring på Arthur och Zaphod tills de tröttnar och hoppar ner. Sen lägger han sig ner så lugnt och stilla och tittar oskyldigt på en... ;)

Ford skulle nog passa fantastiskt bra som ensamkatt hos någon som har mycket tid att mysa med honom. Han är mjuk och vänlig både mot oss och sina syskon, det är bara det att han vill gosagosagosa meeeeer! (I och för sig är det fullt möjligt att han skulle bli mindre "ego" om han hade större möjligheter att vara nära - här hemma måste vi ju ransonera närheten iom att vi inte kan släppa ihop katterna hur som helst. Hade han haft möjlighet att umgås med oss hela tiden, kanske det förändrats.)

Ford är tuff som attan! Minst i kroppen, fortfarande, men absolut inte i huvet. Han är nyfiken, busig, trygg och ooootroligt kärleksfull... ♥

Liten Ford-skrutt myser i knät. 

En söndagskram...

...från Ford och Trillian.