Redo för nya äventyr!

Det var länge sen jag uppdaterade, och sedan sist har alla kissarna (den 23/11) flyttat in i en jättefin liten "etta med uteplats" på Tassebo. De trivs, busar och kelar med besökare och de fantastiska volontärerna meeeen... de hoppas såklart att de ska få adoptera varsin riktigt trevlig och fin människa (eller familj) inom kort!

I helgen som gick var det julmarknad på Tassebo, och då gick det bra att ta en rundtur bland katterna. Alla "våra små" (utom Arthur som busat heeeeela natten lång och var sömnig) var nyfikna och hälsade på alla besökare. De är så fantastiskt trevliga och fina, och ärligt talat saknar jag dem vansinnigt! Hade det inte varit för att vår gammelgubbe-kisse måste få bestämma så hade jag nog behållit dem allihop. ;)

Jag vill sammanfatta några frågor vi har fått om kissarna, och ge snabba svar. Jag vill också passa på att säga att jag rekommenderar ett besök på Tassebo så att ni får möta katterna på riktigt, för jag kan absolut inte förklara hur charmiga de är, i ord!

Här har vi några saker jag, personligen, tycker om katterna:
1. Kan de vara ensamkatter?
Ja. Så länge de hamnar hos någon som har tid för dem, och är hemma en hel del, så är det inga problem. De klarade att separeras från varandra och är självständiga.
2. Är de duktiga på att gå på lådan, äter de torrfoder, klöser de bara där de ska och förstår de "nej"?
Ja, de är suveräna på alla sånahär saker! Trillian hoppar högt (upp i vårt katträd som har en hög pelar överst, och så) och de älskar att klättra i sitt träd, men vi har inte haft några problem med att de klöser på fel ställen eller flänger omkring utan att lyssna när man säger till dem. De har gått felfritt på lådan sen de kom hem till oss och de äter gärna torrfoder. 
3. Kan man ha dem tillsammans med andra katter?
Ja, det tror jag absolut! De är väldigt sociala och det första de gjorde när de kom till Tassebo, var att traska ut ur transportburarna och gå och hälsa på sina kattgrannar på andra sidan nätet! De verkar trivas bra med kompisar, och ingen av dem är elak mot de andra. Det är bara Ford som kan bli lite överexalterad när han vill kela, och går okring på de andra tills de tröttnar och går iväg - meeeen det här är också bara unga katter. Han lugnar sig säkert med åldern och han älskar att sova ihop med sina syskon, särskilt med Arthur. 
4. Om man vill ha två tillsammans, vilka är bäst ihop?
De är jättemysiga tillsammans, allihop! Dock har det redan från början varit Ford och Arthur samt Trillian och Zaphod som hängt ihop mest. Av dessa skulle jag nog säga att Zaphod+Trillian är det tajtaste paret och de som har mest utbyte av varandra, särskilt eftersom Trillian är tuff som få coh Zaphod är lite skyggare, fortfarande, och han läser av syrran mycket. Hon skulle alltså kunna göra honom tryggare, i sig.
5. Kan de vara innekatter?
De BÖR vara innekatter! Jag vill inte att de blir utekatter. De trivdes bra i vår ganska lilla lägenhet (och då var de fem stycken, med vår Anton) och man måste tänka på att katter utnyttjar yta även på höjden. Ett katträd, en stol, ett hyllplan de får lov att vara på, en fönsterbräda... det ger ju liksom dubbel yta mot bara golvytan. De har hittills inte visat NÅOT intresse för att gå ut, men en innätad balkong är såklart alltid trevligt för en katt och de skulle säkert gärna hänga på en sådan ihop med sina nya människor. 

Till sist vill jag säga att det går jättebra att lämna en kommentar här om man har några andra frågor, och jag ska försöka svara så gott jag kan - men jag rekommenderar såklart att man åker till Tassebo och själv lär känna dem, för hela Tassebo är fullt av underbara, härliga, mysiga, tillgivna, kärleksfulla katter som inte önskar något hellre, än att få en egen människa att älska.

Jag önskar er alla, tvåbenta som fyrbenta, en riktigt god jul (och glöm inte att julmat är till för människor, inte djur! Såväl saffran, russin och lök som choklad är till exempel mycket giftigt för djuren.)
/Zarah

En hälsning från de fyrbenta!

Hejhej, alla eventuella läsare av denna lilla blogg!
Jag tänkte att jag skulle berätta lite snabb om vad som händer och sker med "våra" liftarkissar.

Sen sist har allihop hunnit bli färdigvaccinerade (ska på återbesök för spruta om ett år, såklart) och kastrerade. De uppträdde exemplariskt allihop och charmade personalen. Förstås!

Trillians stygn läkte fint, men hon var för liten för sin strut, som bara åkte av, så vi tillverkade en oerhört tjusig och Melodifestivalsvärdig helkroppstrikå av en nylonstrumpa (hela strumpbyxan gick åt, för stygnen gjorde hål i strumpan på magen lite då och då) som hon fick ha på sig i början. Sen insåg vi att hon faktiskt meckade mycket mindre med stygnen än vi trott, så vi testade utan. Inga problem, de störde henne mindre än helkroppsstrumpan, så hon fick gå utan och det gick så himla bra så!
Tyvärr fick hon en liten infektion men efter ett snabbt besök hos veterinären och ett hos apoteket så skulle vi testa att ge henne medicinpasta i en plastig spruta. Lite fundersamma var vi... men lilla rara Trillian låg snällt stilla och åt medicinen. Vilken pärla hon är, den här fröken!
Vi har även varit tillbaka och tagit bort stygnen och hon var så nöjd och belåten, så. Sa inte ett knyst när de togs, och kelade med sköterskan som hjälpte oss.
Helt seriöst är hon så charmig att hälften kunde varit nog!! :D

Grabbarna fick ha strut ett par dagar, och det var inte direkt populärt, men OJ vilket buskalas det blev när strutarna åkt av till sist! Dessutom var ju vi tvåbeningar det allra, allra BÄSTA som fanns när de hade sina koner på huvudet, för vi kunde klia dem i nacken och i pannan och under hakan och sådär, och det var liksom inte kloooookt, så gosigt det var när de själva inte kom åt.
Faktum är att det där strutbärandet nog var en liten nyckel till gosighet hos Zaphod, för nu får man absolut inte komma in i rummet utan att han kommer och buffar på en och vill gosa. Helst vill han komma upp i famnen där han får vara ifred för sina bröder, och så lägger han sig som en kanelbulle mot axeln på en och spinner så att han vibrerar när man kliar honom under hakan.
Han är helt fantastisk, och gör såna enorma framsteg!

Trillian, Arthur och Ford är redan underbart trygga och mysiga, och väldigt sociala. De har glatt kelat med människor vi haft på besök, och framför allt Ford och Trillian traskade raka spåret fram för att busa/gosa. Arthur är aningen lugnare till sättet, och det tar också en liten halvminut eller så, innan han kommer och hälsar på besökare.
För Zap tar det liiiite längre, men han blir modigare och säkrare för varje dag som går.

Trillian gillar verkligen att vara med där människorna är. Hon följer gärna med en när man går runt i lägenheten och stökar, och hon är tuff och orädd inför nya ljud och upplevelser. För det mesta sätter hon glatt svansen i vädret och undersöker vad det där nya är.
Hon vill med största sannolikhet ha en kattkompis i sitt nya hem. Anton är hennes största idoooool och hon hänger honom i hasorna mest hela tiden (utom när hon hänger med oss tvåbenta, då) och när vi släppte ihop henne med brorsorna igen blev hon överlycklig!

Arthur och Zaphod kan med största sannolikhet också ha en kattkompis (Zap föredrar Trillians sällskap framför brödernas, så en tjej är nog bättre), men med Ford är det nog så att om han ska ha en kattkompis så måste det vara hos en familj där det alltid finns någon som kan ägna sig åt honom, för han kan irritera de andra katterna med att alltid vilja ha MEST kel och vara NÄRMAST människorna... ;)

Idag blir det ett fotolöst inlägg, men det kommer nog fler bilder inom en snar framtid! :)

Kärlek på fyra ben!

Jag började ju berätta lite mer om de här små tokdårarna som bor hos oss, för tillfället. Min förhoppning är såklart att den som sedan adopteras av dem, ska kunna känna att hen har fått vara med under deras uppväxt, om än bara via foton och mina texter.

Därför kommer vi idag till Trillian och Zaphod. Här är min lilla kärleksförklaring till dem...

Pyllelilla Trillian med den stora personligheten och de många idéerna... Den här tjejen är väldigt social och vill gärna vara med precis hela tiden. Hon "hjälper en" gärna att göra rent lådan, och går helst mellan fötterna på en när man ska någonstans. Busar som en tok, klättrar i trädet, jagar papperstussar och studsbollar och fingrar (hon börjar förstå att hon inte får och hon biter eller klöser aldrig nånsin hårt, hon verkar ha fattat att klorna inte är till för lekar) och sen kommer hon rusande med sitt speciella "prrr!" och hoppar upp i ens knä för att gosa eller sova en stund.

Just det här "prrr!" är ett ljud hon gör ofta! Så fort hon har en ny idé eller hittar på nåt nytt, springer iväg för att jaga Anton eller ser en boll att jaga - eller får för sig att hoppa upp i trädet för att kika på fåglarna utanför... vad hon än gör, så föregås det av världens sötaste lilla "prrr!".

Hon är duktig på att bära saker i munnen, och kommer ofta springande med en råtta eller en boll som hamnat på "fel ställe". Lystrar på både sitt namn och "kom" och förstår "nej" (fast än är hon så ung att hon ibland bara har FÖR roligt för att riktigt låtsas om det).
Rättar man henne så lägger sig sig platt på mage! Ser ganska festligt ut, och är rätt praktiskt.
Trillian och vår Anton leker och busar mycket tillsammans, och hon är väldigt kärleksfull, vill gärna ligga nära honom, tvätta honom och kela.

Utseendemässigt är hon helt enormt söt med rejäla svarta kråksparkar i ögonvrårna, en tjock och fin svans och fantastiska bruna ögon med grönt längst inne vid pupillen.
Trillian är lugn och lätthanterlig när det behövs, och jag kunde utan problem lägga henne på rygg och klippa hennes klor. Det går även hur bra som helst att kolla på tänder, pilla med öron och nos och i ögonvrår. Hon kommer att bli en underba familjemedlem för någon som gillar att busa och kela!

Mysa är det bästa som finns! (Det och busa, förstås.) /Trillian

Zaphod är störst av alla katterna, med rejäla tassar och oerhört tjusig, lång nos. Han har kraftig och fin, tjock päls som eventuellt blir semilånghårig? Han är lugnast av allihop...!

Var den absolut räddaste av alla fyra när vi hämtade dem och fräste lite i början, men slutade med det rätt fort, och gjorde aldrig några utfall eller så. Fortfarande är han lite skygg och kan dra sig undan om man rör sig för fort, särskilt om händer kommer emot honom för hastigt, men nu kommer han snabbt fram igen.

När jag kommer in för att ge grabbarna mat, brukar han vara den som struntar i matskålen till förmån för lite egentid och kel utan brorsorna. Han vill gärna borra in huvudet i mitt armveck och gillar verkligen att bli kliad under hakan och i nacken - men mysigast är det nog när jag stryker honom med ett finger över nosen. Då slappnar han av och njuter så mycket att han glömmer stänga munnen... helt bedårande!

Zap gillar att ligga i trädet med huvudet på fönsterbrädan (som är en liten liten bit upp från hans "favorithyllplan") och kika ut. Han kräver väldigt lite. Lägger sig hemskt gärna allra, allra närmast i knät men när Ford börjar traska omkring på honom (Ford gör så... *hehe*) så hoppar han ner en stund och gosar med mina ben tills det är lugnt igen. Då kommer han tillbaka.

Den här grabben har ett fantastiskt sätt att peta försiktigt på en med tassen, för att sedan fånga ens blick och blinka långsamt... Han är otroligt kärleksfull och han kommer att bli en riktigt lugn, snäll och fin vän till någon som har lite tålamod med att han troligen alltid kommer att vara lite skygg.

På utsiktsplatsen... Zap! ♥

En söndagskram...

...från Ford och Trillian.

Ommöblering och knäsittande.

Vi började morgonen i vårt lilla menageri med att jag gick in till småttingarna och satte mig på golvet. Så fort jag kom in i rummet, kom Ford och strök sig mot mina ben, och Trillian och Arthur kom strax efter (Arthur kurrande så att hela kroppen vibrerar, såklart!)

Allihop kelade som om livet hängde på det, och Trillian klättrade upp i mitt knä och la sig ner. Med henne gäller det att inte närma sig ansiktet för fort, utan att börja stryka henne bakom öronen och över ryggen, så gosar hon så gärna SÅ.
Arthur klättrade över mina ben och kurrade belåtet, och Ford, som jag lyfte upp på andra benet på prov, la sig PÅ min arm och i min hand. Där trivdes han tydligen fint, och tilliten är det inget fel på, för han rullade runt lite så att jag fick hålla emot så att han inte trillade ner. ;)

Efter morgonkel, mumsig mat och nytt vatten, åkte vi tvåbeningar iväg till Tassebo för att prata ihop oss med dem om vaccinationen osv.

Vi fick låna med oss ett högre klösträd hem (vi hade bara ett litet med en enda pelare, och katterna var skeptiska till själva klösande-på-litet-träd) och sen svängde vi förbi Pingstkyrkans Second Hand och köpte en billig och jätteskön fåtölj. Hemma bytte vi ut pinnstolen som stod i tummet mot den nygamla fåtöljen, monterade trädet (ja... Min man gjorde, jag såg på och sa "kan jag göra nåt" stup i ett. Som vanligt.) och möblerade om lite i rummet. M fäste trädet i elementet så att det inte kan välta, och sen fick katterna bekanta sig med sina nya möbler.
Det tog cirka tre sekunder innan Arthur satt i fåtöljen och Trillian klöste på det nya trädet - Zaphod och Ford var henne tätt i hälarna.

Lite senare gick jag in och satte mig i fåtöljen, vilket innebar att jag först fick lyfta undan Arthur och Ford. Arthur satte jag ner på en hylla, och Ford lyfta jag upp och satte i mitt knä (varefter jag lyfte tillbaka även Arthur dit) och de la sig ner och gosade in sig, utan att tveka en sekund.
Zaphod tittade noga på som vanligt. Snart kommer nog även han och kelar, tror jag.

Summa summarum: en mycket bra dag för att vara en liten katt!

Vackra Ford spanar på utsikten. (Observera att han "håller min hand") :)

Många små framsteg är ett STORT framsteg!

Idag är en stor dag, för idag klev Arthur självmant upp i mitt knä. Han vände tillbaka rätt fort och la sig inte ner, men ändå. :) Han är så rolig, så fort han ser oss genom dörren kommer han fram till den och börjar spinna. Han kommer att bli en underbar liten kille!!

Ford har också varit och spanat på mitt knä och han gillar att tvätta våra händer och att bli kliad under hakan. Dessutom är han den som är mest förtjust i att komma och lägga sig nära intill. Då spinner han och myser så gott.

Den skyggaste är absolut Zaphod, men i morse satt Arthur på hyllan på klätterträdet och Ford låg i fönstret och båda spann så de vibrerade när jag klappade dem litegrann, och DÅ hoppade de andra två upp i väldig fart och ville också vara med i goset! Trillian spann till och med. Zaphod vågade inte riktigt spinna, men jag fick stryka honom försiktigt över ryggen för första gången. Igår åt han dessutom godis ur Ms hand, utan att skygga en enda gång.

Så... det går framåt!

Trillian och Arthur vilar upp sig efter buset.

Hoppsan! Vi blev med stödkatter!

Varning för en hel jättemassa text...:

Måndag eftermiddag.
Åkte förbi Tassebo för att hälsa på Maia och hennes systrar (samt de övriga katterna och de tvåbenta, förstås) i förhoppningen att de skulle känna igen oss och våga sig in i rummet där vi satt.
Med lite tålamod fick vi besök, men de var lite slöa, och det var även vi så efter en liten timme bestämde vi oss för att köra vidare på utmattningsmetoden (dvs komma tillbaka så ofta att de ger upp. :P) och vi gick ut. Snackade lite med dem på vägen och med hjälp av ett prassligt papper fick M Maia att glömma att hon är jätterädd, en stund. De lekte så sött så... ;)

Innan vi åkte hem, gick vi förstås in i huset för att prata med Marianne, lämna nyckeln och klappa söte Pajas (hans lilla tunga är så bedårande att jag smäller av), mysiga, kärvänliga Freddy och underbart goa Lotus och gänget (har ni SETT Lotus ögon? Helt tokigt fina!).
Passade på att fråga hur det går med små-kissarna de fick in på lördagen, när vi var där.
Inte så bra, menade Marianne, och eftersom vi redan hunnit dryfta saken sinsemellan frågade vi om vi kunde hjälpa till med att socialisera dem genom att helt enkelt ta hem dem.

För att göra en lång historia kort, satt vi i bilen en timme senare med fyra små fyrbeningar som var ytterst konfysa över omställningen. (Vad nu? Och vad ÄR det med människor som envisas med att fånga dem och åka omkring med dem?!)

Väl hemma kattungeanpassade vi vårt lilla halvrum i all hast och sedan fick de undersöka på egen hand.
Under tiden satt vi utanför glasdörren och spånade på namn. Nåt tjusigt från den grekisk mytologin? Kanske från den nordiska dito? Möjligen något från en favoritserie, en älskad film eller ett bra spel... men sen råkade jag nämna Liftarens Guide till Galaxen och eftersom de liftat med oss hem så satte det sig. Dessutom såg den lilla tjejen ut att heta Trillian, så det så. ;)

Först ut ur transportburarna var Ford (tror vi. I efterhand kan det möjligen ha varit Arthur) och därefter kom Trillian, Arthur (eller Ford) och till sist, med försiktigt tassande, storgrabben Zaphod som var räddast redan när vi skulle fånga in dem på Tassebo, och som vi fick lura. Jag hade också tyckt att viss skepsis var på sin plats, om jag var han!

Vår grabb Anton var nyfiken på de små, och de på honom. Båda "tvillingarna" (Ford och Arthur) var framme, och Trillian traskade uan större tvekan fram för att spana genom glaset.
Hela första kvällen tyckte Anton att det var spännande att titta på kattungekanalen, men sen tröttnade han på sin nya TV. Ja, se grabbar och deras leksaker! ;)

Sa jag nåt kul?! :P

Ni kan se foton och en och annan liten film på kissarna på deras respektive flik, just under titeln på den här bloggen. *pekar uppåt* Skulle ni läsa bloggen på mobilen så hittar ni katternas respektive flik om ni klickar på knappen där det står "hem". Då kommer det upp en meny ni kan välja vilken katt ni vill se mer av, på. :)
Varning utfärdas: man får lätt sötslag av charmtrollen! ;D

De flesta fotona på den här sidan har jag tagit med mobilen, så ni får ha lite överseende med att de ibland är därefter i kvaliteten.