En hälsning från de fyrbenta!

Hejhej, alla eventuella läsare av denna lilla blogg!
Jag tänkte att jag skulle berätta lite snabb om vad som händer och sker med "våra" liftarkissar.

Sen sist har allihop hunnit bli färdigvaccinerade (ska på återbesök för spruta om ett år, såklart) och kastrerade. De uppträdde exemplariskt allihop och charmade personalen. Förstås!

Trillians stygn läkte fint, men hon var för liten för sin strut, som bara åkte av, så vi tillverkade en oerhört tjusig och Melodifestivalsvärdig helkroppstrikå av en nylonstrumpa (hela strumpbyxan gick åt, för stygnen gjorde hål i strumpan på magen lite då och då) som hon fick ha på sig i början. Sen insåg vi att hon faktiskt meckade mycket mindre med stygnen än vi trott, så vi testade utan. Inga problem, de störde henne mindre än helkroppsstrumpan, så hon fick gå utan och det gick så himla bra så!
Tyvärr fick hon en liten infektion men efter ett snabbt besök hos veterinären och ett hos apoteket så skulle vi testa att ge henne medicinpasta i en plastig spruta. Lite fundersamma var vi... men lilla rara Trillian låg snällt stilla och åt medicinen. Vilken pärla hon är, den här fröken!
Vi har även varit tillbaka och tagit bort stygnen och hon var så nöjd och belåten, så. Sa inte ett knyst när de togs, och kelade med sköterskan som hjälpte oss.
Helt seriöst är hon så charmig att hälften kunde varit nog!! :D

Grabbarna fick ha strut ett par dagar, och det var inte direkt populärt, men OJ vilket buskalas det blev när strutarna åkt av till sist! Dessutom var ju vi tvåbeningar det allra, allra BÄSTA som fanns när de hade sina koner på huvudet, för vi kunde klia dem i nacken och i pannan och under hakan och sådär, och det var liksom inte kloooookt, så gosigt det var när de själva inte kom åt.
Faktum är att det där strutbärandet nog var en liten nyckel till gosighet hos Zaphod, för nu får man absolut inte komma in i rummet utan att han kommer och buffar på en och vill gosa. Helst vill han komma upp i famnen där han får vara ifred för sina bröder, och så lägger han sig som en kanelbulle mot axeln på en och spinner så att han vibrerar när man kliar honom under hakan.
Han är helt fantastisk, och gör såna enorma framsteg!

Trillian, Arthur och Ford är redan underbart trygga och mysiga, och väldigt sociala. De har glatt kelat med människor vi haft på besök, och framför allt Ford och Trillian traskade raka spåret fram för att busa/gosa. Arthur är aningen lugnare till sättet, och det tar också en liten halvminut eller så, innan han kommer och hälsar på besökare.
För Zap tar det liiiite längre, men han blir modigare och säkrare för varje dag som går.

Trillian gillar verkligen att vara med där människorna är. Hon följer gärna med en när man går runt i lägenheten och stökar, och hon är tuff och orädd inför nya ljud och upplevelser. För det mesta sätter hon glatt svansen i vädret och undersöker vad det där nya är.
Hon vill med största sannolikhet ha en kattkompis i sitt nya hem. Anton är hennes största idoooool och hon hänger honom i hasorna mest hela tiden (utom när hon hänger med oss tvåbenta, då) och när vi släppte ihop henne med brorsorna igen blev hon överlycklig!

Arthur och Zaphod kan med största sannolikhet också ha en kattkompis (Zap föredrar Trillians sällskap framför brödernas, så en tjej är nog bättre), men med Ford är det nog så att om han ska ha en kattkompis så måste det vara hos en familj där det alltid finns någon som kan ägna sig åt honom, för han kan irritera de andra katterna med att alltid vilja ha MEST kel och vara NÄRMAST människorna... ;)

Idag blir det ett fotolöst inlägg, men det kommer nog fler bilder inom en snar framtid! :)

Kärlek på fyra ben!

Jag började ju berätta lite mer om de här små tokdårarna som bor hos oss, för tillfället. Min förhoppning är såklart att den som sedan adopteras av dem, ska kunna känna att hen har fått vara med under deras uppväxt, om än bara via foton och mina texter.

Därför kommer vi idag till Trillian och Zaphod. Här är min lilla kärleksförklaring till dem...

Pyllelilla Trillian med den stora personligheten och de många idéerna... Den här tjejen är väldigt social och vill gärna vara med precis hela tiden. Hon "hjälper en" gärna att göra rent lådan, och går helst mellan fötterna på en när man ska någonstans. Busar som en tok, klättrar i trädet, jagar papperstussar och studsbollar och fingrar (hon börjar förstå att hon inte får och hon biter eller klöser aldrig nånsin hårt, hon verkar ha fattat att klorna inte är till för lekar) och sen kommer hon rusande med sitt speciella "prrr!" och hoppar upp i ens knä för att gosa eller sova en stund.

Just det här "prrr!" är ett ljud hon gör ofta! Så fort hon har en ny idé eller hittar på nåt nytt, springer iväg för att jaga Anton eller ser en boll att jaga - eller får för sig att hoppa upp i trädet för att kika på fåglarna utanför... vad hon än gör, så föregås det av världens sötaste lilla "prrr!".

Hon är duktig på att bära saker i munnen, och kommer ofta springande med en råtta eller en boll som hamnat på "fel ställe". Lystrar på både sitt namn och "kom" och förstår "nej" (fast än är hon så ung att hon ibland bara har FÖR roligt för att riktigt låtsas om det).
Rättar man henne så lägger sig sig platt på mage! Ser ganska festligt ut, och är rätt praktiskt.
Trillian och vår Anton leker och busar mycket tillsammans, och hon är väldigt kärleksfull, vill gärna ligga nära honom, tvätta honom och kela.

Utseendemässigt är hon helt enormt söt med rejäla svarta kråksparkar i ögonvrårna, en tjock och fin svans och fantastiska bruna ögon med grönt längst inne vid pupillen.
Trillian är lugn och lätthanterlig när det behövs, och jag kunde utan problem lägga henne på rygg och klippa hennes klor. Det går även hur bra som helst att kolla på tänder, pilla med öron och nos och i ögonvrår. Hon kommer att bli en underba familjemedlem för någon som gillar att busa och kela!

Mysa är det bästa som finns! (Det och busa, förstås.) /Trillian

Zaphod är störst av alla katterna, med rejäla tassar och oerhört tjusig, lång nos. Han har kraftig och fin, tjock päls som eventuellt blir semilånghårig? Han är lugnast av allihop...!

Var den absolut räddaste av alla fyra när vi hämtade dem och fräste lite i början, men slutade med det rätt fort, och gjorde aldrig några utfall eller så. Fortfarande är han lite skygg och kan dra sig undan om man rör sig för fort, särskilt om händer kommer emot honom för hastigt, men nu kommer han snabbt fram igen.

När jag kommer in för att ge grabbarna mat, brukar han vara den som struntar i matskålen till förmån för lite egentid och kel utan brorsorna. Han vill gärna borra in huvudet i mitt armveck och gillar verkligen att bli kliad under hakan och i nacken - men mysigast är det nog när jag stryker honom med ett finger över nosen. Då slappnar han av och njuter så mycket att han glömmer stänga munnen... helt bedårande!

Zap gillar att ligga i trädet med huvudet på fönsterbrädan (som är en liten liten bit upp från hans "favorithyllplan") och kika ut. Han kräver väldigt lite. Lägger sig hemskt gärna allra, allra närmast i knät men när Ford börjar traska omkring på honom (Ford gör så... *hehe*) så hoppar han ner en stund och gosar med mina ben tills det är lugnt igen. Då kommer han tillbaka.

Den här grabben har ett fantastiskt sätt att peta försiktigt på en med tassen, för att sedan fånga ens blick och blinka långsamt... Han är otroligt kärleksfull och han kommer att bli en riktigt lugn, snäll och fin vän till någon som har lite tålamod med att han troligen alltid kommer att vara lite skygg.

På utsiktsplatsen... Zap! ♥

Har det hänt nåt sen sist?

Jo, det kan man lugnt påstå!
I lördags förmiddags tyckte jag att Trillian knixade lite med svansen när jag strök henne över ryggen. "Börja ana oråd!" som Fred Asp (och hans iller, Göran) skulle ha sagt. Vi tänkte väl att det ändå var på tok för tidigt för den här lilla skruttan att börja löpa men hon hade tydligen väldigt bråttom...
På söndagskvällen var det liksom ingen fråga om "ifall" hon löpte, längre.

Trillian flyttade sålunda (på stark inrådan av veterinären) in i vårt sovrum och var först lite fundersam på var sjutton hennes bröder blivit av, men efter att hon upptäckt att golvytan lämpade sig utmärkt för bollspel (bättre, faktiskt) likväl som för "hockey" med en Loka-kapsyl, så är det nu full rulle på henne därinne. Dessutom har hon tydligen insett fördelarna med att inte behöva dela uppmärksamheten med sina brorsor... ;) Hon kommer glatt springande när man öppnar dörren och vill genast kela/mysa/busa - alltihop på samma gång. Det är inte lätt att hålla isär begreppen när man är en mycket liten katt med massor av motstridiga känslor och en miljard hormoner i kroppen!

Söt som socker, den här lilla mamsellen!

Den här tjejen är en riktig hejare på att hoppa, och vill gärna lägga sig högt upp. I brist på bättre, gillar hon när jag ligger på sängen och läser och hon kan hoppa upp och lägga sig tvärs över mina knän.

Hon har adopterat en tunn fleecepläd som Anton haft tidigare, och den slog vi en knut i hörnet på. Stackars Knut, säger jag bara - han får evigt mycket däng när Trillian är på bushumör - och det är hon för det mesta. Utom när hon kommer uppkrypande på magen på en och vill sova en stund.

Grabbarna Grus, då? Jo, de är visst på väg in i tonåren med stormsteg, även de. Brottningsmatcher och bus och om jag inte byter tröja när jag varit inne hos Trillian, ägnar de gärna sin tid åt att "tvätta mig". Väldigt vänligt av dem! ;)

Arthur och Ford utvecklas vidare och blir tuffare för varje dag som går. Ford vill hemskt gärna ligga i famnen och gosa, medan Arthur föredrar knäet - men gärna vill få pussar på pannan om man går förbi klätterträdet.

Och Zaphod då? Jo, det går framåt med stormsteg för storebror! Han hoppar nu utan att tveka upp i knäet, går med på att bli lyft, och har insett att det bästa som finns är att bli kliad på pannan och i nacken. Då spinner han så att han vibrerar, och smajlar mot en så att man inte kan tro att han nånsin ryggat undan för händer.
En så himla härlig kille!

Goshög! Ford längst till vänster, sedan Zaphod i mitten, uppe och Arthur längst ner.

Imorgon är det dags för veterinärbesök (vaccination och hälsokoll) för Kriarprinsessan Trillian, och på tisdag ska Grabbarna Grus in och besöka veterinären i samma ärende. Ska bli spännande att se om de kommer vara så tuffa, och charma veterinären så mycket, som vi tror.

Håll gärna en liten tumme!